Landsbygdsöversikten

Befolkningsutvecklingen varierar beroende på vilken typ av landsbygdsregion det är fråga om. Folkmängden ökar på den stadsnära landsbygden. Ökningen beror inte längre på att allt fler flyttar till landsbygden, utan på den naturliga befolkningstillväxten. På kärnlandsbygden och i glesbygden minskar befolkningen. I de lokala centrumen på landsbygden, dvs. småstäder och relativt stora kyrkbyar, är befolkningsutvecklingen numera negativ.

Det är viktigt att fästa vikt vid de lokala centrumens ställning eftersom inte bara den permanenta befolkningen men också de som bor på flera orter handlar varor och anlitar tjänster i de lokala centrumen. Om de fritidsboende övergår till att handla sina varor på sin stadigvarande bostadsort gynnas inte landsbygden och stugkommunerna av den dubbla bosättningen på det sätt som förväntas.

Majoriteten av befolkningen i arbetsför ålder är män i alla typer av landsbygdsregioner. Bortflyttningen av kvinnor är störst inom åldersgruppen unga vuxna. Skillnaden accentueras i glesbygden, där det finns 100 unga kvinnor per 136 män. I Kina, där regeringen bedrivit ettbarnspolitik i många år, finns det 100 kvinnor per 118 män.

Att bromsa upp bortflyttningen av kvinnor är en krävande uppgift. I kommunerna är det viktigt att fästa vikt vid dagvårdstjänsterna och andra barn- och familjetjänster, bevara byskolor, bevara ett gymnasium och satsa på kommunens image som en modern, jämlik och familjevänlig bostadsort, där också personer med familj kan arbeta och bedriva företagsverksamhet.

Andelen personer med utländsk bakgrund av befolkningen på landsbygden är 2 procent. På vissa landsbygdsorter är andelen personer med utländsk bakgrund betydande, men i det stora hela söker sig dessa personer huvudsakligen till städerna.

Landsbygden har inte på samma sätt nytta av utländsk arbetskraft som städerna. De personer med utländsk bakgrund som bor i landsbygdsregionerna hittar emellertid oftare arbete än de som bor i städerna. Oftast kommer utlänningar till Finland på grund av sin partner. Också bland dem som flyttar till landsbygden är detta en vanlig orsak.

I största delen av alla tätorter med fler än 1 000 invånare finns det närtjänster såsom en dagligvaruhandel, en skola för årskurserna 1–6 och en hälsostation. På landsbygden är man dock klart oftare än i stadsregionerna beroende av trådlösa internetförbindelser som inte är funktionssäkra. Med tanke på tillgången till tjänster och landsbygdens livskraft är det viktigt att tillgången till en fast bredbandsförbindelse tryggas.

Invånarna på landsbygden anser att servicen är på en skälig nivå. De är nöjda eller ganska nöjda exempelvis med bibliotekstjänsterna och tillgången till dagligvaror och hälso- och sjukvårdstjänster. Användarnas erfarenheter av den offentliga hälso- och sjukvården, såsom läkartjänsterna vid hälsocentralen, är positivare än föreställningarna om dessa tjänster. Däremot anser invånarna att vägnätet är i dåligt skick och kollektivtrafiken bristfällig. Vägarnas skick har varit föremål för kritik redan länge. De offentliga medlen går till att underhålla stadsregionernas trafikleder och livligt trafikerade leder.

Skolnätet blir allt glesare, och det här är ett svårt problem med tanke på serviceutbudet på landsbygden. Tillgången till grundläggande utbildning har försvagats i fråga om årskurserna 1–6 och 7–9. Skolor har dragits in på många olika grunder. Kommunerna bör med fördel bevara sina skolor, eftersom en färsk medborgarenkät visar att byskolorna är en av de viktigaste faktorerna som påverkar landsbygdens attraktivitet.

Det finns stora regionala skillnader i tillgången till utbildning på andra stadiet. Tillgången till gymnasieutbildning är bättre än tillgången till yrkesutbildning. Valmöjligheterna i fråga om yrkesutbildning har minskat i synnerhet i östra och norra Finland.

Centraliseringen av utbildningsutbudet drabbar främst pojkarna, som mer sällan än flickorna väljer gymnasiet. Redan nu har männen lägre utbildning än kvinnorna på landsbygden. Cirka 30 procent av alla män som bor i en glesbygd eller på kärnlandsbygden har gått bara i folkskola eller grundskola. Nedskärningar i utbildningen tär på de styrkor som legat till grund för den finländska landsbygdens ekonomiska framgång jämfört med de övriga EU-länderna.

Arbetslöshetsgraden är högre bland män än bland kvinnor i alla typer av landsbygdsregioner. Det är därför viktigt att utveckla lämpliga sysselsättningsåtgärder för landsbygden som gör det möjligt att förebygga marginaliseringen av män på arbetsmarknaden. Landsbygden är inte ett utpräglat område med hög ungdomsarbetslöshet, eftersom andelen äldre arbetslösa av samtliga arbetslösa är stor på landsbygden.

Samtidigt är det brist på arbetskraft på landsbygden. Bristen på arbetskraft är ett mångformigt fenomen. Till exempel i Norra Karelen rör arbetskraftsbristen framför allt specialist- och expertyrkena inom social- och hälsovården. Många av dessa yrken kräver en lång utbildning och kunskaper i finska. Av denna anledning finns det inga snabba lösningar på landsbygdens arbetskraftsbrist.

På landsbygden, liksom i hela landet, söker sig männen och kvinnorna till olika branscher. Männen på landsbygden arbetar till stor del inom förädlingssektorn och den privata servicesektorn. Kvinnorna arbetar typiskt inom den offentliga servicesektorn i kommunerna. Om den manliga majoriteten på landsbygden fortsätter att öka måste männen kunna utbildas till vårdare för landsbygdens män.