Vi måste komma ihåg att värdera det goda livet på landsbygden och i skärgården

I bilden talar Nette Rimpioja, Suomen Nuorisovaltuustojen Liitto, fotograferat av Bettina Lindfors, Finlands svenska 4H.

Från seminariets inledande talturer kan noteras bland annat följande iakttagelser. Både megatrender och svaga signaler signalerar starka värderingarna som sammanfaller med element som kan hittas i en vardag på landsbygd och i skärgården. Omtanke för miljön, möjlighet till självförsörjning, en trygg gemenskap och intresse för att stöda lokalsamhället är några exempel. Samtidigt behöver även frågeställningar kring service och landsbygdens transportlösningar lyftas upp, såsom även i vilken grad drömmar och verklighet möts, erbjuder landsbygden variation i boendeformer för olika sorts hushåll?

I den andra delen av seminariet fördes dialogpausdiskussioner i två grupper: "Hur kan man främja hållbarhetslösningar på landsbygden?" och ”Hembygdsidentitet som källa för barn och ungdomars goda liv på landsbygd och i skärgård.”

Hembygdsidentitet som källa för barn och ungdomars goda liv på landsbygd och i skärgård

Dialogpausdiskussionen började med rötter. Den flödande, men samtidigt nästan meditativa, diskussionen gav upphov till tankar och definitioner av vad en hembygdsidentitet kan innebära:

• Mina rötter finns i min region. Mina barn har rötter på två olika ställen.
• Hembygdsidentitet innebär anknytning till en plats, inkludering, kulturarv, erkännande av det, egen dialekt, Jussi-skjortor, konkreta saker, uppfattningar, värderingar, uppskattningar, gemenskap och inkludering.
• Det är människor, familj, släkt, grannar, kultur och föreningsliv, olika sammanhang där man kan vara delaktig, agera, vara en del av en gemenskap.
• Det är bildandet av ens egen kärlek till en plats.

Deltagarna betonade vikten av att inkludera barn och unga i utformningen av en positiv hembyggdsidentitet. Diskussionen lyfte fram att barn och unga blir knutna till sin hemregion och får en positiv bild av sin hemkommun när de har möjlighet att på riktigt vara med och påverka, "Inkludering är en upplevelse av att vara delaktig på riktigt". Att involvera barn och unga i beslutsfattandet innebär att de, precis som vuxna, har rätt att göra fel! Inkluderingen av barn och unga sträcker sig också till fysiska utrymmen, platser som de uppfattar som sina egna. När inkludering började pratas mer om i samband med skolarbete sa en lärare: "Är det nu meningen att barn ska bestämma allt". Inkludering verkar ofta svårt. När allt kommer omkring är det ett ganska djupt koncept, det är förknippat med självkänsla, självförtroende och förmågan att värdera sig själv. Vuxna behöver bli mer medvetna om att barn och unga genuint behöver lyssnas på.

Skolan har en betydande roll för att bygga en relation till hembygden, men det är viktigt att barn och unga kan uppleva en trygg gemenskap även i andra sammanhang. Till exempel 4H-föreningar eller frivillig brandkårsverksamhet gör det möjligt för ett barn eller en ung person att experimentera, vara delaktig och kreativ, växa in i ledarskap och uppleva vad tredje sektorn har att erbjuda. Enligt deltagarna kan föreningsverksamheten ha en nyckelroll för att bygga upp en relation till hembygden.

Att skapa kontakter för interaktion mellan generationerna sågs som avgörande för att bygga ett hembygdsförhållande. – Det skulle vara helt naturligt att daghem och äldreboenden var samlade på samma tomt. Hur bevarar kommunen sitt lilla byalag även i framtiden? Hur bevaras berättelser, hur föds identiteter? Historien kommer att försvinna om det inte finns möjlighet att lyssna på de äldre, jag är rädd för detta", reflekterade en av deltagarna.

Fjärmande från hembygden diskuterades också, och det är en upplevelse som också måste värderas. Det är en naturlig del under uppväxten att unga människor kämpar för att bryta sig loss från sin egen gemenskap, för att släppa det som föräldrarna representerar. Men här finns också en polarisering, en del ungdomar vill inte identifiera sig med sin hemkommun medan andra är stolta över sin landsbygdsbakgrund. Det är viktigt att skapa positiva hembygdsupplevelser för alla.

Modeller som förmedlas av vuxna är viktiga för att skapa en relation till hembygden: "Att skapa hopp och framtidstro i den egna kommunen är viktigt! Att alltid prata om vad som behöver sparas och skäras ner ger ingen bra bild av framtiden. Vi vuxna måste komma ihåg hur vi pratar, det är där modellen kommer ifrån.

Diskussionen fokuserade på framtidens Finland, hur identiteter förblir rika och hur identiteter speglas i förhållande till kommungränserna. Är identiteten ett namn på kartan eller en byggnad (kommunkontor)? Identitetens lokala karaktär beaktades, det faktum att den alltid bör kopplas till inkludering när det gäller barn och ungdomar. I identitetsbildningen måste olika bakgrunder tillåtas, flera starka rötter som utgör varje unik individs egen identitet. Diskussionen tog inte upp begreppet det goda livet som står skrivet i titeln. Men orden från en av diskussionsdeltagarna fastnade i huvudet när man pratade om hembygdsidentitet: "Hur du mår, det är den avgörande faktorn". Så låt oss sträva efter det!

Hur kan man främja hållbarhetslösningar på landsbygden?

I det andra diskussionsrummet rörde vi oss kring landsbygdens hållbarhetslösningar och kanske främst hur hållbarhet ter sig på landsbygden. Inledningsvis kunde vi konstatera att hållbarhet på landsbygden är mångfacetterat. Det lyftes också upp som en tematik med två sidor, eller kanske snarare två kompletterande delar. Dels finns det de större aktörerna som kan göra en större inverkan, de är färre till antalet men kan göra mer betydande åtgärder. Exempelvis jord- och skogsbrukarnas miljögärningar, gärningar för biologiska mångfalden, vattendragen, tillgången till lokal energi och matvaror. Och andra sidan finns den större massan, individerna, landsbygdsborna som alla bidrar med egna hållbara val, den enskilda inverkan är mindre, men de är fler till antalet – och båda delar behövs.

Vidare lyftes det fram att det görs många små hållbara gärningar i byarna, de är små, men ack så viktiga. ”Man tänker inte på hur mycket som redan görs i byar, och man kanske inte identifierar det som delnings- eller cirkulärekonomi utan det sker helt naturligt och har alltid gjorts.” Det är en del av vardagen, och även något som stärker den sociala gemenskapen. ”Till exempel när jag lånar släpvagnen av grannen eller använder byns snöskor.”

Bobarhet lyftes upp som en kompletterande term och koncept vid sidan om hållbarhet. För öar och små byar finns behov av att se bredare på dess hållbarhet och då kan det bli mer väsentligt att se på hur bobar en plats är. I bobarhetsanalysen kommer strakt också de sociala aspekterna in som tillgången på service, arbetsplatser, trygghet mm. I den allmänna diskussionen stereotypiernas ofta byn och landsbygden, formas efter en uppfattning, men alla landsbygder är olika. ”Har man sett en by, ja då har man sett EN by”. Detsamma gäller naturligtvis också i diskussion om städer.

Mot slutet gick diskussionen också in på mer känsliga frågor, sådant som mer sällan diskuteras när det kommer till landsbygdens hållbarhetsfrågor – tomma byggnader och byggnader med låg användningsgrad. ”Har vi rätt att panta på tomma byggnader av exempelvis känslomässiga skäl utan att använda dem?” ”Kan husen hyras ut i väntan på att någon ättling eventuellt någon gång vill bosätta sig i förfäders hus?”

Att känna skuld var ett annat känslorelaterat tema som framkom i diskussionerna, man kan känna sig skyldig för att man bor här. ”Man borde väl bara flytta in till stan.” ”Förlåt att vi bor här, behöver bilar och barnen behöver skjutsas.” Diskussionen öppnade upp många svåra frågor och balansgång mellan vad som egentligen är hållbart/ohållbart. Vi har mycket hus på landsbygden, och stora hus. En viktig fråga är hur värmer man dem hållbart?

Detsamma gäller transportlösningar, hur skapas hållbara transportlösningar? ”Kan vi marknadsföra landsbygden som hållbart utan att lösa det, utan att kunna erbjuda hållbara sätt att röra sig?”

Avslutningsvis kan diskussionen summeras med att hållbarhet handlar om både stort och smått, för att få förändring till stånd behövs allas insatser från gräsrotsnivå till tjänstemän som kopplar samman initiativ med rätta styrdokument. Där emellan behövs ”någon som talar alla språk”. En stor del av diskussionen kretsade kring ekologisk hållbarhet, men gemenskapen och delaktigheten i det lilla landsbygdssamhället var ständigt närvarande.

I dialogpausmetoden uttrycker samtalarna sina åsikter och tankar i en atmosfär av förtroende. Som ett resultat nämns inte diskussionsdeltagarnas namn i citaten i texten. Ett varmt tack till alla deltagare för en givande diskussion! Diskussionerna, som varade mindre än en timme, var rikliga!

Seminariet arrangerades i Helsingfors 28.3.2023